På Stockholms scener har det varit mycket nostalgi nu i höst och även China teatern har valt en musikal som jag har många minnen från nu när det sätter upp Saturday Night Fever. Saturday Night Fever är filmen som John Travolta slog igenom med stort. Jag var 10 år när filmen kom till Sverige och på klassfesterna så dansade vi till musiken av bland andra Bee Gees med de numera klassiska dansstegen. I en här uppsättningen är det David Lindgren som axlar rollen som Tony Manero och hans fru Kristina Lindgren som spelar Stephanie Mangano. Tony jobbar i en färgaffär, bor hemma, är familjens svarta får och inte alls lika fin som sin bror som är katolsk präst. Men på kvällarna lever han upp när han och hans kompisar intar stans disco, där är han kung! En kväll ser han Stephanie på dansgolvet och faller handlöst. Hon är rätt svårflörtad men går med på att dansa med honom i danstävlingen. Men det är inte bara disco och dans för Tony och hans gäng, där är svärta också med bråk med rivaliserande gäng, brustna hjärtan och katolska kyrkans starka påverkan på deras liv. Kyrkans förbud mot aborter ställer till det för Tonys kompis Bobby C (Rikard Björk) och leder han tar livet av sig en kväll.

Saturday Night Fever spelades 2005 på Oscarsteatern med Andreas Lundstedt som Tony och i den här uppsättningen har rollen som DJ Monty. Kul att han är med igen, han är ju discons okrönte kung i Sverige, så jag tycker nog att han hade varit värd att få en bättre peruk än den clownaktiga han har fått.

Saturday Night Fever är ju en kavalkad av hitlåtar som Staying Alive, Night Fever, More Than a Woman, Disco Inferno och How deep is your love, men till musikalversionen i London skrevs en ny av Bee Gees, Immortality, som är en av mina favoriter. Precis som på Oscars har man valt att framföra låtarna på engelska och ha replikerna på svenska, vilket funkar för man kan ju alla låtar, men numren och replikerna går inte helt sömnlöst ihop. Det känns mer som en show med många riktigt bra sång- och dansnummer med fantastiska insatser av hela ensemblen. Koreografin av Jennie Widegren och Zain Odestål är häftig och läcker, glittrig disco som sprider dansglädje och energi. Riktigt imponerad blev jag av Rikard Björks Tragedy som var smärtsam och rakt in i hjärtat.

Det här är en härlig disconostalgi som man blir ordentligt underhållen av för stunden.