Ge oss vaccinpass nu – publiken måste få komma

Jonas Gardell

Läs fler: krönikor av
Jonas Gardell

KULTURDEBATT. SJ kör med fulla tåg sedan 15 juli. Inga munskydd krävs längre i kollektivtrafiken. Affärerna har inte längre några restriktioner. Landslaget ska få spela för 15 000 personer på Friends arena. Folkhälsomyndigheten hälsar att de inte ser någon anledning till striktare restriktioner.

Snart är det bara teatrarna som inte får öppna som vanligt igen. Återigen blir man frustrerad över inkonsekvensen hos myndigheterna.

Hur kan man bli mindre smittad på ett fullsatt tåg i 5-6 timmar än på en teater där man sitter kanske en och en halv? Hur kan trängseln på mitt lokala Ica eller i baren på sommarrestaurangerna inte vara några problem medan en teatersalong där folk sätter sig och sedan sitter stilla är direkt livshotande?

I New York har Broadway öppnat och i London West End. I Danmark och Frankrike spelar teatrarna. Man måste förstås kunna visa upp ett vaccinpass eller ett PCR-test – vilket kanske är något vi alla måste vänja oss vid – men öppnat har de.

Varför går det bra där men inte här?

I Sverige säger Folkhälsomyndigheten tvärt nej till vaccinpass, åtminstone till dess ”alla är vaccinerade”. Men om alla är vaccinerade behöver vi väl inget pass alls?

Riktigt varför man så kategoriskt avvisar något som gjort att man kunnat öppna samhället i andra länder är en aning oklart. Har inte sett någon motivering annat än att ”den svenska linjen bygger på frivillighet”.

Men i så fall vore det givna att öppna teatrarna och så får de som vill komma och i entrén visa upp vaccinpass eller giltigt PCR-test.

Och riktigt varför Folkhälsomyndigheten skulle vara den som bestämmer i en sådan sak är också en aning oklart.

Hur kan man begära att socialdemokrater ska veta vad de ska tycka förrän de känt av vart vinden blåser?

Kanske för att vår regering har gått från att vara beslutsfattare till att vara ickebeslutsfattare. De ser tiden an, helt enkelt.

Varför dröjer man? Jo, jag förstår verkligen oron. Antalet smittade ökar något i landet även om det mest är unga som inte blir allvarligt sjuka. Och jo, antalet inlagda på iva ökar också något, men de som läggs in är nästan alla ovaccinerade med underliggande sjukdomar.

Men för fullt vaccinerade ska det ju inte vara ett problem. För det är väl ändå så att vaccinet på riktigt ger oss gott skydd mot svår sjukdom och död? Det var ju vad man sa oss. Eller stämmer inte det?

Om det verkligen är hälsoläget eller opinionsläget som gör att regeringen avvaktar är som alltid numera oklart. Lite som man gick från kategoriskt nej till att hjälpa afghanska tolkar till ett ”såklart vi ska hjälpa afghanska tolkar” bara någon dag senare.

Hur kan man begära att socialdemokrater ska veta vad de ska tycka förrän de känt av vart vinden blåser?

Sent omsider i våras presenterade man en plan i fem steg för hur samhället skulle öppnas igen och i den planen ingick att alla restriktioner för teatrarna skulle hävas i september.

Fortfarande visserligen diffust – avsåg man 1 september? 15 september? 30 september? – men den stackars kulturbranschen som i ett och ett halvt år levt i ett ovisst vakuum tog regeringen på allvar eftersom man inte hade något val: man skulle alltså få spela någon gång i september. Man började satsa igen: kalla in folk till kontoren, söka tekniker och musiker och annan personal, boka replokaler, hyra ljus och ljud och teknik. 

Som jag förklarat i tidigare artiklar är kulturbranschen en planeringsbransch. Jag själv är exempelvis i full gång och planerar för 2023 och 2024 – och nej, det är inte ”redan” eller ”tidigt”, det är så det är.

Vi i branschen försöker verkligen följa spelreglerna, men då måste ni faktiskt ge oss spelregler att följa.

Vad jag däremot fortfarande inte vet ännu är om publiken kommer tillåtas se mig när jag sparkar i gång den uppskjutna turnén i Kungsbacka 4 september. Alltså, om mindre än två veckor. Eller om folk äntligen får gå till Cirkus och se GES stanna världen en liten stund den 14 september. Eller njuta av Jonas Karlsson och Robert Gustafsson i ”Rain man” på Oscars 8 oktober. Och så vidare, och så vidare.

Regeringen ger ju inga besked. Och eftersom regeringen inte ger några besked tvingas branschen köra gissningsleken: man förbereder sig både för att spela och för att flytta föreställningarna (i mitt fall för tredje gången), de som nu kan flytta. Samtidigt som tekniker och människor med specialistkompetens allt snabbare överger branschen för att säkra sitt uppehälle.

För någon vecka sedan utlovade regeringen en presskonferens om kulturen och idrotten på torsdagen veckan efter.

Torsdagen kom och gick. Ingen presskonferens. Den bara uteblev.

I stället var representanter för branschen på möte hos Amanda Lind. Jag frågade dem vad kulturministern hade haft att säga.

De svarade ordagrant: ”Bla bla bla, sa hon. No news.”

Men snälla Amanda Lind, Anders Tegnell, Stefan Löfven eller vem det nu är som är beslutsfattare i demokratin Sverige – vi måste faktiskt ha besked om vi får spela i september innan september. 

Ja eller nej, liksom. Så länge besked dröjer kan vi inte på allvar marknadsföra föreställningarna och inte på riktigt sälja biljetter. Vi kan inte garantera teknikerna eller ensemblerna arbete eller planera resor, boka hotell eller på riktigt repetera.

Vi i branschen försöker verkligen följa spelreglerna, men då måste ni faktiskt ge oss spelregler att följa.

Som det nu är känns det som att regeringen kommer vänta till oktober innan de meddelar om vi fick spela i september.

När det egentligen bara borde finnas ett enda vettigt besked att meddela ett svenskt folk där snart alla tagit sitt ansvar och solidariskt vaccinerat sig.

Ge oss vaccinpass nu!

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.

I talibanernas Kabul

Aftonbladets legendariske världsreporter Staffan Heimerson, 85, övervägde att dra ner till krigets Afghanistan – när talibanerna intog Kabul. I Expressens mediepodd ”Lägg ut” diskuterar han utrikesjournalistik med kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind.