Inkomstmobilitet och ojämlikhet
Monday 3 July, 2017
Jan Björklund talade om klassresor i sitt tal. Kommer osökt att tänka på att giniindex uppgår till 0,4 i USA. Detta är visserligen mindre än i vissa latinamerikanska länder som kan ha upp till 0,6. Men det är samtidigt betydligt mer än Sveriges 0,3.
Giniindex får man genom att rada upp ett lands medborgare efter disponibel inkomst i ett diagram som är normerat från noll till ett på både X-axeln och Y-axeln. På X-axeln har man alltså antalet invånare och på Y-axeln har man deras ackumulerade inkomster upp till person X.
Ytan mellan diagonalen i diagrammet och den kurva som beskriver de ackumulerade inkomsterna är Ginikoefficienten - det mest använda måttet på inkomstspridning.
Men är det verkligen inkomstojämlikheten som är hotet? Begreppet "klassresa" syftar ju på något annat - möjligheten att röra sig från en inkomstnivå till en annan över en eller ett par generationer. Människor kan antagligen acceptera ganska stora inkomster om de uppfattar reglerna som lett fram till skillnaderna som rättvisa.
Jämför med idrotten - där inkomstskillnaderna är mångdubbelt större än i samhället i stort. Jämför en spelare i Allsvenskan med Zlatan Ibrahimovic.
Problemet med inkomstskillnader har mer att göra med reglerna än med utfallet. Tror man att spelet är riggat och att det inte går att lyckas är risken stor att fokus sätts på att ta från dom som har snarare än att skapa värde för egen del.
Situationen i USA har sannolikt mer att göra med känslan av hopplöshet än med inkomstojämlikheten i sig. Det finns en elit som roffar åt sig, det finns länder som bedriver handel på orättvisa villkor, medierna är opålitliga.
Länder som saknar fungerande konkurrens mellan människor tenderar att få stora inkomstskillnader. Bristen på möjligheter är orsaken, ojämlikhet är ett symptom. Därför är det inte självklart en god idé att låta makthavarna omfördela inkomster. I länder som inte är rättsstater är politisk makt nämligen det enklaste sättet att skaffa sig själv höga inkomster. Vi ser detta i Venezuela, Kuba och Ryssland.
Kapitalismen är nödvändig för att skapa den mobilitet och den inkomströrlighet som leder till att människor uppfattar samhället som fullt av möjligheter. Men ibland kan skillnaderna mellan olika grupper bli så stora att de hotar sammanhållningen och därmed - i förlängningen - rättsstaten och kapitalismen som sådan.
Problemet med dagens USA är att det inte längre är ett land av möjligheter. Är du född på fel plats och av fel föräldrar kan du glömma den amerikanska drömmen. Donald Trumps väljare säger faktiskt inte nej till kapitalismen, som är deras sista hopp, de säger nej till den elit som de menar har berövat dem framtiden - representanterna för det statsbyråkratiska komplexet. De har fel i sin analys, men det är svårt att övertyga dessa väljargrupper - speciellt när personer som Trump samtidigt serverar en alternativ förklaring och dessutom enkla lösningar: protektionism och isolationism.
Mycket talar för att det går att hitta en medelväg mellan den geografiska och politiska alienation som präglar dagens USA och den kvävande socialism som präglar länder som Venezuela. Det handlar om att utjämna inkomster och möjligheter i tillräckligt stor utsträckning för att folket i en stat ska känna en politisk samhörighet, men inte så mycket att man eliminerar människors drivkrafter att förbättra sin egen situation. Har man väl accepterat denna premiss återstår att utforma ett samhällssystem som inom givna ramar lämnar största möjliga utrymme för individerna. Tillräckligt med frihet för att alla ska kunna bli framgångsrika och en praktisk möjlighet för alla att verkligen bli det.
