Mer avlyssning av generaldirektörer krävs

Sunday 16 July, 2017

Rikspolischefen Dan Eliasson kräver ökade möjligheter till avlyssning för att avslöja terrorister. Själv är jag tveksam till om man kommer särskilt långt med detta. Däremot tror jag att ökad avlyssning av makthavare kan ge en hel del. Terrorrörelser har allt som oftast en eller flera mecenater och det är inte sällan som dessa hittas i kretsen kring mäktiga politiker.

Skälet är enkelt - politisk makt är det enklaste medlet att kringgå de restriktioner som marknadsekonomins regler ställer upp för hederliga affärsmän. Det är i gränslandet mellan politik och affärsliv som man hittar de fula fiskarna. Ju mer pengar det finns i politiken, desto större sannolikhet att man även hittar organiserad brottslighet där. Och har man hittat den organiserade brottsligheten är terroristerna sällan långt borta.

Ta allt det som händer kring Donald Trump just nu. Att FBI har information om presidentens indirekta kontakter med ryska lobbyister, spioner och andra tvivelaktiga element beror på att FBI hackade in sig i kampanjchefen Michael Flynns telefon. Innan dess hade någon hackat Hillary Clintons kampanjchefs epost och därmed drastiskt ökat allmänhetens insyn i det demokratiska partiets inre liv.

Båda dessa händelser har begränsat makthavarnas möjligheter att konspirera mot allmänheten. Risken för avlyssning har en påtaglig preventiv effekt. Hade Försäkringskassans säkerhetschef anat att han var avlyssnad när han - för att tillmötesgå Dan Eliasson (som då var chef för den myndigheten) - efterforskade läckor till pressen skulle han sannolikt ha behärskat sig.

Läckorna från Panama fällde den isländska regeringen. Läckor från Uzbekistan fick Telia på fall. Transparens försämrar förutsättningarna för korruption och därmed för sponsring av terrorrörelser. Vill man hitta terrorister letar man lämpligen högst upp - där pengarna finns. Sedan följer man pengarna för att hitta terroristerna. Det är inte alltid man hittar terrorister där det finns korruption, men där det finns terrorfinansiering förekommer det alltid korruption - det ligger i sakens natur.

Avlyssning av makthavare behöver inte bedrivas i statlig regi. I fallet John Podesta, Hillary Clintons stabschef, var det möjligen den ryska underrättelsetjänsten som stod för avlyssningen. Inte desto mindre får själva risken för avlyssning makthavarna att agera som om de vore avlyssnade. Därmed kan även den avlyssning som utförs av främmande makt ironiskt nog komma att stärka den amerikanska demokratin - den omöjliggör fulspel av de styrande.

Har makthavarna rent mjöl i påsen är det givetvis inget problem för dem att vara avlyssnade. Men om de - som i fallet med Försäkringskassan - försöker konspirera mot allmänheten kan de - ett, tu, tre - bli sittande med skägget i faxen.

Intressant nog har det visat sig att de verktyg som underrättelsetjänsterna utvecklar för att avlyssna regimkritiker och terrorister allt som oftast hamnar i hackares händer och sedan används för att begå brott. Cyberattacken mot Ukraina och viruset som drabbade det brittiska sjukvårdssystemet byggde på kod som tagits fram av amerikanska myndigheter. Givetvis var syftet aldrig att stänga ner brittiska primärvårdsmottagningar, men virus känner ingen lojalitet mot husse.

Avlyssning är ett asymmetriskt vapen. Det är enkelt att skada personer som bygger sin makt på hemligheter, det är svårt att hitta den som försöker attackera makten underifrån. Makthavarna tycks närmast perplexa över att de instrument som de utvecklat för att skydda sina liv och sin position vänds emot dem. Anonyma hackare - cyberterrorister - angriper högt uppsatta politiker och tjänstemän med de verktyg som politikerna tagit fram för att hitta terroristerna.

Utvecklingen illustrerar att all makt bygger på informationsövertag. Den viktigaste och effektivaste härskartekniken är undanhållande av information. Det är därför offentlighetsprincipen är så viktig för demokratin. Och det är därför det är så allvarligt när myndighetschefer efterforskar källor och försöker hindra det fria informationsflödet.

All information bör dock inte vara fri. En del av statens hemligheter, till exempel körkortsregistret, är sådant som vi inte vill ska hamna i främmande makters händer. Vill vi förhindra informationsförluster är lösningen emellertid inte att staten utvecklar virus eller att polisen massövervakar medborgarna. Lösningen är att den information som måste hållas hemlig skyddas bättre - vilket görs med kryptering som inte kan brytas av en tredje part.

Eliasson verkar tro att polisen kan nå framgång genom att agera i samma anda som cyberbrottslingarna. Han har inte förstått att statens uppgift är att skydda information och central infrastruktur - inte att utveckla verktyg som kan hota cybersäkerheten.

Så länge makthavarna inte insett detta kommer de att mötas av ständigt nya överraskningar. Konkurrenter som kommit över känslig information, bandinspelningar som avslöjar dubbelmoral och lagbrott, pinsamma uppgifter av mer personlig karaktär. Några terrorister lär de däremot inte hitta - det är cyberterroristerna som kommer att hitta makthavarna först.