”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.

Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

===

Tidigare publicerad på Afropé. Se även mina glimtar ur diverse SD-fora.